mikaela - ingen att tacka, alla är svin.

 känsliga läsare varnas: djupa partier kan förekomma.

okej. alltså, jag har funderat på en grej. ganska länge, till och med.
det här med att bli kär i någon, är inte det jävligt överreklamerat?
föreställ er alla som gått hem med någon från krogen, och så har one night standet utvecklats till ett fullt fungerande kärleksförhållande? är inte det bra märkligt?
jag menar, det måste ju innebära att man - framförallt efter en natt, men även efter de flera som lär följa - först efter ett tag märker att "nämen vafan, det här känns bra, vi kör på det här". vilket i sin tur måste innebära att man lär sig älska någon. som man liksom inte var kär i från början, utan bara råkade följa med hem.
kort sagt: alla de som säger att "det finns en för alla" - dra åt helvete. det finns det inte. det finns inte en för alla, det finns många. med miljontals ovanstående exempel som bevis måste man kunna dra slutsatsen att kärleken inte behöver slå ner med en blixt och så regnar det stjärnor och så mår man som i schlagerns glada 90-tal, utan att man utan några som helst förhoppningar kan lära sig bli kär i en viss människa, bara för att det verkar smidigt eftersom det ändå finns någon i närheten? människan är ju som alla vet livrädd för att bli lämnad. samt otroligt lat.
fan också. kärleken är en jävla bluff. tänk bara på alla stackars satar som illar rundor jääävlar bara för att hitta "den rätte" och det "ska stämma" och "man känner det bara i magen när det väl händer". fan vad lurade de är. vi är så jävla lurade. och så småningom kommer de väl på det, de stackarna. finner sig i att ta hem en någorlunda hyfsad människa från krogen och lär sig så småningom att den här personen, den är jag tamigfan kär i. och de som inte lär sig får nöja sig med att leta vidare, kanske hooka upp med nån kvinnomisshandlare när det väl är försent, eller förbli ensamma nuckor som ligger döda i lägenheten en vecka innan grannarna börjar undra över stanken och ringer polisen. 
fan vad deprimerande. och så undrar man varför folk är otrogna.

men någonstans måste det trots allt finnas lite kärlek. faktiskt. för det finns ju faktiskt de som blir hopplöst förälskade på riktigt, i någon de INTE tagit hem från barrundan. faktiskt. men tänk på offrena, de är ju oftast lyckligt ovetandes om att de faktiskt älskas av någon annan, fram tills det förr eller senare kryper fram. vanligtvis med någon form av berusningsmedel inblandat. och då är det samma sak där - tänk de som inte haft en tanke på beundrarna i fråga och faktiskt får lära sig att älska dem tillbaks? samma lathet där - finns det ingen annan kan man ju nöja sig med att försöka på den som faktiskt finns tillgänglig och är villig anyway.
fan vad sorgligt egentligen.

och ja, så finns det ju den där pyttepyttepyttelilla skalan som blir tillsammans efter att ha varit hemligt förälskade i varandra i flera åååår utan att den andre vet nånting, men de är bara äckliga och onormala och vi hatar dem mest.

jag är så jävla flummig.
förlåt för ordbajsandet, jag skulle bara se hur det tog sig ut svart på vitt.