how could you take his life away?
jag har tittat på constantine för kanske 20:e gången i mitt liv, jag är som vanligt helt uppe i varv efter känslan den levererar, jag är som vanligt kär i allt som har med filmjäveln att göra och jag hade som vanligt kunnat trötta ut era med en minutiös skildring av hur underbar i substantiv plötsligt fått ett ansikte.
jag hade kunnat tjata sönder era öron (läs: ögon) med kvackerier om hur fullkomligt perfekta scener som francis lawrence lyckats skapa, hur klockrena replikerna är. som scenen då angela träffar constantine i hans lägenhet och berättar sina teorier om hur hennes tvillingsyster blev hjärntvättat att ta livet av sig. varpå constantine själv såklart rådissar henne totalt och hon tillslut rakt ut om han inte kan ge henne en fingervisning om hur hon ska gå tillväga(eng: "point in the right direction") och mr c tajmar ett spydigt leende med sitt "of course" och slår ut med whiskeyglashanden i en utpekande gest - mot ytterdörren.
eller som scenen då en livsfarligt snygg keanu reeves tar upp glassplittret från dörren han nyss kraschat och skär av sig handlederna, lutar huvudet tillbaka och yttrar ett enkelt "... hurry" innan han dör. eller som den när djävulen äntligen kommit för att hämta honom, och han ber om lov att få ta en sista cigarett - "som spiken i kistan", som han säger - och en vitklädd, tatuerad peter stormare nästan blir förnärmad av hans fråga - "självklart, jag är aktieinnehavare."
sen hade jag kunnat gnälla halvt ihjäl mig över hur äckligt jävla rövsnygg rachel weisz alltid är, och bedyrat hundratrettio gånger att jag för den sakens skull absolut inte är avundsjuk på något vis. bara för att hon är så jävla perfekt alltid, och sen att hon alltid kan se lika jävla asvacker och skitcool ut vare sig hon ramlar ut ur badkaret efter ett snabbt besök i helvetet, är gravid och besatt av djävulens son som ska ta över världen, eller helt enkelt lagom avspänt kutar järnet genom en bowlinghall med en dyngsur, genomskinlig/en-gång-i-tiden-vit tröja, har inget alls med saken att göra.
... men det gör jag alltså inte.
jag hade kunnat tjata sönder era öron (läs: ögon) med kvackerier om hur fullkomligt perfekta scener som francis lawrence lyckats skapa, hur klockrena replikerna är. som scenen då angela träffar constantine i hans lägenhet och berättar sina teorier om hur hennes tvillingsyster blev hjärntvättat att ta livet av sig. varpå constantine själv såklart rådissar henne totalt och hon tillslut rakt ut om han inte kan ge henne en fingervisning om hur hon ska gå tillväga(eng: "point in the right direction") och mr c tajmar ett spydigt leende med sitt "of course" och slår ut med whiskeyglashanden i en utpekande gest - mot ytterdörren.
eller som scenen då en livsfarligt snygg keanu reeves tar upp glassplittret från dörren han nyss kraschat och skär av sig handlederna, lutar huvudet tillbaka och yttrar ett enkelt "... hurry" innan han dör. eller som den när djävulen äntligen kommit för att hämta honom, och han ber om lov att få ta en sista cigarett - "som spiken i kistan", som han säger - och en vitklädd, tatuerad peter stormare nästan blir förnärmad av hans fråga - "självklart, jag är aktieinnehavare."
sen hade jag kunnat gnälla halvt ihjäl mig över hur äckligt jävla rövsnygg rachel weisz alltid är, och bedyrat hundratrettio gånger att jag för den sakens skull absolut inte är avundsjuk på något vis. bara för att hon är så jävla perfekt alltid, och sen att hon alltid kan se lika jävla asvacker och skitcool ut vare sig hon ramlar ut ur badkaret efter ett snabbt besök i helvetet, är gravid och besatt av djävulens son som ska ta över världen, eller helt enkelt lagom avspänt kutar järnet genom en bowlinghall med en dyngsur, genomskinlig/en-gång-i-tiden-vit tröja, har inget alls med saken att göra.
... men det gör jag alltså inte.
Kommentarer
Trackback
