mikaela - ingen att tacka, alla är svin.

hört ifrån badrummet:

m: - äääälskling...? jag glömde min tandborste på öland...
jag: - jaha? men kolla på översta hyllan i badrumsskåpet, tror där ligger några nya.
m: - ... mja.  jag tog din. 



har nästan precis kommit tillbaks ifrån jobbet. där utspelade sig för övrigt också en... öhm... spännande konversation:

jag: - jaha, var det bra så? då blir det 134 kronor, tack! (slår ut babsen med världens leende, men får vänta en stund på kundens kopia.)
kund: (lite otydligt) - kasta kvittot.
jag: - förlåt?
kund: - kasta kvittot.
jag: - jaha, javisst.

kund står kvar. jag står kvar. jag höjer frågande på ögonbrynen.

kund: - kasta kvittot?
jag: - ja, det gör jag... eller, alltså, vill du ha kvittot?
kund: - ja. kasta kvittot.
jag: - (förvirrat) alltså,  vill du eller vill du inte att jag ska kasta kvittot?
kund: - nej, jag vill ha kvittot.
jag: (försöker skoja bort pinsamheten) - jaså, förlåt mig. jag hör så himla dåligt.... (här följer en lång harang om hur dåligt jag hör i vanliga fall, och desto sämre på jobbet iochmed alla fläktar osv...)

kund får babskvittot. väntar tills min långa harang om hörsel tar slut. kan inte vara mer ointresserad. kund böjer sig fram.

kund: (med överdrivna artikulationer)  - ge. mig. KASSAKVITTOT.


håhåjaja, det är minsann inte lätt att vara liten och döv. en fruktsallad på det här kanske? jatack.